Sugning av luftvägar

Nedre luftvägar

Sugning i de nedre luftvägarna omfattar luftstrupe (trakea) och luftrör (bronker) och sker vanligtvis via nasal- eller endotrakealtub, trakealkanyl eller ”öppet” stoma efter laryngektomi [3].

Sekret i luftvägarna är en del av luftvägsförsvaret. I de nedre luftvägarna finns det mukociliära transportsystemet som med hjälp av sekret och flimmerhår transporterar upp främmande partiklar upp till svalget där de antingen sväljs ned eller spottas ut. Detta system förhindrar att främmande partiklar når alveolerna. De submukösa körtlarna i luftvägarna producerar upp till 100 mL sekret varje dygn där en liten del absorberas i lungorna. En ökad slemproduktion eller främmande partiklar i trakea och bronker initierar även hostreflex, vilket är ytterligare en del i de nedre luftvägarnas försvar [3].    

Nedre luftvägar.

Indikation för rensugning i nedre luftväg är sekret som orsakar hinder för ett effektivt luftflöde i de nedre luftvägarna. Hörbara (genom auskultation) eller synbara tecken på sekret i luftvägarna kan vara att patientens andning blir mer ansträngd, att det hörs ett gurglande läte från luftvägarna, hosta eller genom att det går att känna vibrationer över patientens bröstkorg. Nedsatt syresättning monitorerat med hjälp av pulsoximeter eller indikation på akut andnöd kan vara brådskande tecken på sekret som blockerar för ett effektivt syrgasutbyte [1,2].  

Rensugning i nedre luftvägarna ska ske vid behov och är mest effektivt med ett kontinuerligt sugtryck jämfört med ett intermittent oregelbundet [1,2]. Inget sugtryck ska ske när sugkatetern förs ned i tub/kanyl/stoma utan endast på vägen upp ur tub/kanyl. Det finns ingen evidens som styrker att man kan droppa natriumklorid i tub/kanyl för att underlätta rensugning, utan detta kan istället leda till hypoxi [1,2,5,7,12] och kolonisering av bakterier i nedre luftvägarna med risk för infektion [1,2,13]. Sugtrycket vid rensugning i nedre luftvägarna bör inte överstiga 20 kPa (0,20 bar) och sugning ska inte pågå i mer än 15 sekunder [1,5,7]. När behov av upprepad rensugning finns, är det viktigt att patienten får chans återhämta sig mellan gångerna [5].

Rensugning i tub/trakealkanyl kan delas upp i ytlig och djup. Ytlig rensugning sker ned till tub/kanylspets och är den sugteknik som rekommenderas [1,2,5,14]. Indikation för att suga nedanför tub/kanyl, är om den ytliga rensugningen är ineffektiv och hindrar adekvat ventilation. Då rekommenderas att gå nedanför kanylspets med beaktan av komplikationer relaterat till detta [7]. Rensugning i nedre luftvägarna kan orsaka hypoxi, speciellt hos patienter med svår lungsjukdom [1,2]. Syrgasbehandling före och efter rensugning rekommenderas ej som rutinmässig åtgärd utan aktivt ställningstagande ska tas för högriskpatienter eller där desaturation i samband med rensugning är känd [1,15]. Rensugning i tub/kanyl sker endast vid behov [2,5,8], dock bör det utföras minst 1 gång var 8:e timme för att minska risken för ocklusion i tub och i trakealkanyler utan innerkanyl [2].

Sugdjup

Rensugning via endotrakeal/nasaltub eller trakealkanyl ska ske ner till endotrakealtubens- eller trakealkanylens spets för att undvika komplikationer [1,2,13, 14,16].

För öppna och semislutna system rekommenderas att markera sugdjupet på en sugkateter som kan användas som mall. Exempel trakealkanyl: ta innerkanylen, för ner en sugkateter till spetsen och markera sugdjupet med en penna på sugkatetern. Denna kan sedan fästas i närheten av sugen och användas som mall. Innan rensugning påbörjas måttas sugdjupet på sugkatetern med hjälp av mallen. Håll sedan sugkatetern hela tiden vid det önskade maximala sugdjupet [14]. Finns ingen innerkanyl så finns alltid utskriven längd på trakealkanyl eller endotrakeal-/nasaltub angiven i produktbeskrivningen.

Vid slutna sugsystem är sugkatetern uppmarkerad med längd i centimeter vilket underlättar beräkning av sugdjupet. Vid kopplingen till ventilatorn finns ett ”fönster” där längden kan avläsas.

Läs mer i Vårdhandboken

Basala hygienrutiner och klädregler

Basala hygienrutiner ska tillämpas av all vård- och omsorgspersonal vid vård, undersökning och behandling eller annan direktkontakt med person där vård och omsorg bedrivs.

Patientens rättsliga ställning

Läs om vårdgivarens skyldigheter och patientens valmöjligheter. Det finns också information om vart patienten kan vända sig om hen inte är nöjd.

Avvikelse- och riskhantering

Här kan du läsa mer om vårdgivarens ansvar för att utveckla och säkerställa kvaliteten i verksamheten. Det finns också information om att bland annat rapportera risker och anmäla avvikelser.

Dokumentation

För att säkerställa att patienten får en god och säker vård finns en lagstadgad skyldighet att föra patientjournal över de bedömningar och beslut som har gjorts avseende patientens vård och behandling.

Till toppen av sidan