Behandling

URININKONTINENS

Mål för behandlingen

Målen för behandling av urininkontinens ska när så är möjligt formuleras tillsammans med individen och vara mätbara:

  • Inget eller minskat urinläckage.
  • Normaliserat eller förbättrat blåstömningsmönster.
  • Förbättrad livskvalitet trots eventuell kvarvarande urininkontinens.
  • Ökad fysisk och/eller social aktivitet.
  • Individuellt anpassat stöd för toalettbesök.
  • Individuellt anpassade inkontinenshjälpmedel.

Rådgivning

Kost- och vätskeintag

Mat och dryck kan öka behovet av att tömma blåsan, ett vanligt exempel är kaffe. Vissa livsmedel, som till exempel soppor, frukt och grönsaker, består till största delen av vätska. För högt vätskeintag leder till onödigt kissande och kan medföra trängningssymtom och i vissa fall svårigheter att hinna till toaletten. Ett alltför lågt vätskeintag kan ge koncentrerad urin och verka irriterande på blåsan, ge illaluktande urin och trängningssymtom. Informera om normalvärden och ge råd. Läs om normalvärden under Kontroller.

Tarmfunktion

Förstoppning och hård avföring kan medverka till urininkontinens och urinvägsinfektion och ska därför förhindras. Ge råd om kost, vätskeintag, motion, sunda toalettvanor, laxeringsmedel och anal irrigation. Målet är regelbunden avföring med normal konsistens.

Toalettvanor

Stressade toalettbesök kan, liksom mycket glesa toalettbesök göra att inte blåsan tömmer sig ordentligt. Ge råd om normal miktionsfrekvens, korrekt sittställlning och olika tekniker för att förbättra tömningen.

Urinvägsinfektion

Ofullständig blåstömning, urin- och analinkontinens, förstoppning och samlag kan vara en anledning till upprepade urinvägsinfektioner. Kvinnor som har återkommande urinvägsinfektioner efter menopausen kan ofta få hjälp av lokalt verkande östrogen.

Hygien

Överdriven intimhygien skadar slemhinnans skyddsfunktion och gör att irritationer uppstår lättare. Ge råd om tvättning med tvättkräm eller olja. Kvinnor bör tvätta underlivet framifrån och bakåt.

Övervikt

Övervikt ger ett ökat tryck på blåsan och bäckenbotten, vilket kan leda till ansträningsinkontinens. Ge råd om kost och motion. 

Rökning

Ständig hosta ökar trycket på blåsa och bäckenbotten. Det kan leda till ansträngningsinkontinens. Ge råd om rökavvänjning.

Alkohol

Alkohol påverkar hjärnans funktioner och försämrar därmed kontinensförmågan samtidigt som urinproduktionen ökar. Alkohol kan också utlösa urinstopp hos män, det vill säga en oförmåga att tömma blåsan. Informera personen om dessa effekter.

Kläder

Kläderna kan vara avgörande för om en person med rörelsehinder eller långsam motorik hinner till toaletten eller inte. Föreslå lämpliga kläder.

Omgivning

Bostaden, toalettens läge, möblering, belysning, familjesituation och liknande, kan påverka förmågan att klara av toalettbesöken. Tänk på personens totala miljö och anpassa råden och hjälpinsatserna individuellt.

Nedladdningsbar checklista för rådgivning finns på www.nikola.nu.

Behandling

Bäckenbottenmuskelträning

Bäckenbottenmuskelträning är en effektiv behandling av ansträngningsinkontinens. Fysioterapeut, uroterapeut eller distriktssköterska/sjuksköterska/barnmorska med särskild kompetens kan ge råd och anvisningar om hur bäckenbottenmusklerna kan tränas. Syftet med bäckenbottenmuskelträning är att förbättra styrkan och uthålligheten i muskulaturen. Bäckenbottenmuskelträning har betydelse även för möjligheten att häva trängningar. Träningen används också som stöd vid blåsträning. Patientinformation finns på www.nikola.nu.

Blåsträning

Vid trängningsbesvär med eller utan inkontinens kan blåsan i vissa fall tränas. Syftet är att öka kontrollen över blåsmuskeln genom att öka intervallerna mellan toalettbesöken samt förbättra blåsans kapacitet. Reglera blåstömningsintervallen med hjälp av mätning av volymen och dagliga urinmätningslistor. Läs mer om urinmätning i under Kontroller.

Toalettassistans

Äldre som har svårt att tolka kroppens signaler eller får alltför kort varsel inför blåstömningen kan behöva toalettassistans. Kartlägg blåstömningsvanorna och hjälp personen till toaletten på bestämda tider. Instruktion finns på  www.nikola.nu.

Farmakologisk behandling

Ordineras av läkare. Antikolinergiska läkemedel och Botoxinjektioner i urinblåsan kan minska överaktivitet i urinblåsan. Desmopressin minskar urinproduktionen. Duloxetin höjer spänningen i urinrörets slutningsmuskulatur. Östrogen, som administreras lokalt i underlivet hos kvinnor efter menopaus, kan stärka slemhinnorna i vagina och uretra.

Kirurgisk behandling

Vid ansträngningsinkontinens kan olika kirurgiska metoder användas. Den vanligaste operationen är TVT eller TVT-O. Det är effektiva operationsmetoder vars resultat visar på 80 procentig bot efter 1 år. Vid överrinningsinkontinens åtgärdas avflödeshindret. Trängningsinkontinens opereras inte, men i svåra fall kan blåsförstorande eller urinavledande ingrepp övervägas.

Elektrisk stimulering

Vid trängningsinkontinens eller blandinkontinens, där instabilitet i blåsmuskeln har konstaterats, kan tibial stimulering ges. Stimulering kan också användas som stöd vid bäckenbottenmuskelträning för att lättare lokalisera muskulaturen och stärka den. Frekvens 10 eller 50 Hertz väljs beroende på syfte. Elektroderna placeras vanligen i bäckenbottenmuskelnivå i ändtarm och slida. Behandlingen ges i serier, där varje behandling är tjugo minuter lång.

Akupunktur

Vid trängningsbesvär kan akupunktur lindra symtomen.

Utvärdering av behandling

Personer med blåsdysfunktion/inkontinens ska erbjudas utredning av sina besvär, få förebyggande åtgärder och behandlingar insatta samt utvärderade. Inkontinenshjälpmedel ska vara individuellt utprovade.

Vården för patienter med blåsdysfunktion behöver följas upp för att kunna utvecklas och förbättras. Olika indikatorer kan användas för att få en uppfattning om hur många patienter på vårdenheten eller i hemsjukvårdsområdet som har blåsdysfunktion, behandlingens effekter och eventuella komplikationer. Indikatorer som speglar verksamhetens kvalité kring blåsdysfunktion på patientnivå kan vara:

Andel personer

  • med kvarliggande kateter
  • med kvarliggande kateter där indikationen för behandlingen är dokumenterad och omprövad
  • som fått basal utredning avseende dysfunktion de senaste tolv månaderna
  • som har fått individuellt anpassade hjälpmedel
  • som efter utredning fått minst en åtgärd eller behandling, utöver inkontinenshjälpmedel eller kateter
  • som får toalettassistans som behandling.

Indikatorer som speglar verksamhetens struktur och vårdpersonalens kompetens när det gäller blåsdysfunktion kan vara:

  • Antal sjuksköterskor med specifik utbildning om blåsdysfunktion.
  • Förekomst av rutiner för vård och behandling av blåsdysfunktion inom verksamhet. [20]

Kateterbehandling

Kvarliggande kateter ordineras i första hand vid urinretention eller residualurin. Urininkontinens eller hög vårdbelastning är ingen indikation till kateterbehandling. Indikationen ska omprövas kontinuerligt. Kvarliggande kateter orsakar en stor del av alla vårdrelaterade urinvägsinfektioner. Risken för bakteriuri ökar med 10% för varje dygns kateterbehandling och efter 3 veckar har 90% av patienterna bakterier i urinen.

Överanvändningen av kateterar är stor enligt studier och indikationen för kateterbehandling bör ses över. I första hand ska toalettassistans användas där personen får hjälp till toaletten regelbundet, vilket möjliggör en förbättrad blåstömning. Intermittent kateterisering (RIK) minskar risken för vårdrelaterade urinvägsinfektioner, minskar risken för komplikationer så som förträngningar i urinröret och inflammationer samt förbättrar personens livskvalitet. Kateterbehandlad bakteriuri ska endast antibiotikabehandlas vid feber och ökande blåssymtom.

Till toppen av sidan